Delirium

Namn: Delirium av Lauren Oliver

Förlag: Bonnier Carlsen
Språk: Svenska
Serie: Delirium-triologin #1

Handling

Lena ska snart sluta skolan, fylla 18 och snart få genomgå sin efterlängtade behandling som ska skydda henne från den livsfarliga sjukdomen Deliria, kärlek. Kärlek är en sjukdom som nu för tiden går att bota. Ett liv utan kärlek blir säkert från smärta, tryggt och lyckligt. Lena längtar efter dagen då hon ska få genomgå sin behandling, att slippa oroa sig för att gå samma väg till mötes som hennes mor. Men med bara 95 dagar kvar så händer det otänkbara. Kommer hon klara sig från Deliria, eller bli galen innan hon hinner få sin behandling?

Min åsikt
Jag älskade den här boken, det kan jag nog börja med att säga.. för det kommer nog komma fram ganska snart ändå.

Lena lever i en värld som jag själv tycker är väldigt hämsk! När man är 18 får man behandlingen som gör att de tar bort delen av hjärnan som känner känslor. Ingen blir överdrivet glad, arg, ledsen eller kär. Människor går runt som stela robotar som inte känner någonting, usch och fy! Jag fastnar väldigt snabbt för karaktärerna, och jag förstår verkligen varför Lena vill genomgå sin behandling. Hon är livrädd för att bli som sin mamma, för att bli galen av kärlek. Ibland fanns det lite småsaker som jag tyckte var sega, men det är inget jag kommer hänga upp mig på.

Då de flesta karaktärer i boken har genomgått operationenm, finner jag dem stela, tråkiga och allmänt dumma. Men det är väl lite så det ska vara, då operationen faktiskt tar bort alla starka känslor. Jag kan verkligen sätta mig in i Lenas känslor, hennes rädsla, av att hon inte vill bli som sin mamma. (Har läst ett antal recensioner där de inte förstått alls varför hon var så rädd, men jag förstår det verkligen. Men det kan mycket ha med mina egna rädslor att göra.)  En karaktär jag gillar är Hana, Lenas bästa vän. Hon är glad, sprallig och försöker komma ut ur den gyllene buren hon lever i. Men det jag gillar mest är att hon vill leva, även om hon gjorde mig lite besviken närmare slutet på boken.

Alex, killen som får hela Lenas värld att gunga, vet jag egentligen inte vad jag tycker om. Han ligger väl lite på plussidan, men inte mycket. Jag stör mig lite på hur han bara kan acceptera allt så enkelt när det kommer till Lena. Han blir aldrig arg på henne, eller trött, eller ens irriterad på något hon gör. Han bara ler och pratar lugnande varenda gång hon blir rädd, vilket är ganska ofta.


Men i det stora hela hade jag vårt för att släppa boken! Den var spännande och jag gillade verkligen konceptet att kärlek är en sjukdom som går att bota. Jag kommer definitivt läsa fortsättningen!


Betyg

 8/10 tassar!