Lördagshistorien #2 (på en måndag)

Ja, förra veckan hade jag så mycket att göra att jag såg i kors på kvällarna. Allt avslutades med en tenta idag och nu är jag ledig! Därför tänkte jag också idag att jag skulle äntligen skriva den där lilla historien som jag hade tänkt ha i lördags! Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, men det antar jag ni vet.

Eftersom det blev lite sent nu tar vi en ganska kort liten historia och här är är dagens tärningar! 2 original och 1 enchanted.

Lågorna smattrade framför dem där de satt i ringen. Benen värkte efter en hel dag på fötterna och alla var för trötta för att prata. De var som en väloljad maskin vid det här laget och alla visste vad som skulle göras. Nu satt de där och väntade på att maten skulle bli klar. Sara sträckte ut benen och skakade på dem i ett försök att få musklerna att slappna av. Filip rätade till scarfen runt halsen och fortsatte sedan att tälja på sin pinne. Ifrån skogen kom det hela tiden ljud och Ebba satt och hoppade på stället varenda gång någonting lät omkring dem.

"Tror ni verkligen att det är säkert här?" frågade hon för femtioelfte gången. Staffan suckade och drog med handen i skägget. "Ja, det är det. Vi är 6 personer. Vad skulle våga ge sig på oss när vi är så många och har en eld?" frågade han trött. Ebba ryckte på axlarna och petade med sin pinne i elden. "Det finns faktiskt aggressiva djur" mumlade hon surt innan hon hoppade till när en gren knäcktes bakom henne. De andra hade också stannat upp. Det var ett betydligt högre ljud än de vanliga knakanden och knarranden som skogen brukade ge ifrån sig.

Simon tog tag i en ficklampa och riktade den mot ljudet. Den lös bara upp de första två träden och han reste sig upp och gick framåt för att kunna se längre in. "NEJ!" kved Ebba. Simon bara viftade med handen åt henne. "Sluta vara så tramsig, vad det än är så är det garanterat mer rädd för oss än vad vi är för den" sa han bestämt och gick framåt. Hans gröna skjorta försvann snabbt ur sikte och de andra höll andan. "AJ!" skrek Simon plötsligt och de andra flög upp på fötter och tog tag i ficklamporna och sina knivar.

"Jäkla skit också", följt av ytterligare en rad av svordomar hörde de från Simon när han uppenbarligen närmade sig deras lägerplats igen. När de skymtade honom genom skogen förstod de först inte vad som var fel. Blod droppade från ena handen och han gick surt rakt förbi dem, mot tälten, utan att sluta sin ramsa med svordomar. Filip och Staffan stod kvar med ficklamporna riktade ut mot skogen. "Vad hände?" frågade Sara med en suck när hon tog första hjälpen-väskan ur Simons händer och började tvätta rent såret.

"Det var en jäkla katt där som var helt rabiat och attackerade mig!" fräste han surt. "Kommer säkert att behöva ta en massa sprutor för att inte bli sjuk nu med! Bra början på denna vandringen!" fortsatte han utan att vänta på några reaktioner. Ingen kände sig längre så säker vid elden. Alla åt snabbt den halvfärdiga maten, släckte elden, kröp in i sina tält och stängde om sig. Även om ett tält inte är tjockt så kände de sig tryggare där än ute just nu.

De somnade fort och ljudet av snarkningar steg snart genom skogen. Simon vred sig oroligt när svetten började bildas i pannan. I sömnen började han klia på sitt nya sår och den svarta kletiga vätskan som kom igenom bandaget spred sig sakta genom hans kropp.