Namn: Stjärnfall av Lars Wilderäng
Serie: Stjärnklart #2
Språk: Svenska
Sidor: 395
Varning! Spoilers om första delen kan förekomma!
Handling från Goodreads:
Tio år har gått sedan den moderna civilisationens undergång, när all elektronik slogs ut av ett högteknologiskt angrepp. Livet har sakta börjat stabiliseras, men är faran verkligen över? Nedsläckningen, som perioden när elen försvann kallas, var troligtvis bara början. Nu står mänskligheten inför ett än större hot.
Militären Jocke är äntligen tillbaka i Sverige efter ett långt uppdrag i Mellanöstern och hoppas på ett lugnt liv. Storbonden Filip Stenvik har fått skydd av Federationen Västra Götaland men oroar sig för nya angrepp. Maximilian har vuxit upp till en man och gör sitt bästa för att bryta sig fri från barndomshemmet och gå sin egen väg. På Carlstens fästning samlar Bohusläns landshövding, Gustaf Silverbane, sina styrkor, medan forskningschefen Anna Ljungberg försöker analysera den motståndare de inte vet mycket om. Men tänk om fienden redan finns bland dem? Kanske närmare än någon kan ana …
Omdöme:
Stjärnklart är hittills årets bästa bok och tyvärr kände jag inte att Stjärnfall levde upp till den hypen som jag hade för den. Den började lite segt med att hoppa tillbaka till tiden för nedsläckningen och att följa personer där. För mig som kom ihåg första boken väldigt bra blev jag mest bara irriterad, för det kändes som upprepning tycker jag. Men sedan kom den ändå ifatt i tiden och jag tyckte att det började bli lite intressant igen.
Boken är generellt väldigt bra och jag tycker att den håller uppe tempot för att föra handlingen framåt. Dock så känner jag mig betydligt mindre sympatisk med personerna i den här boken än i ettan och vissa av dem, inkl. en huvudperson, störde jag mig ganska mycket på.
Varning, spoilers om handlingen!
Silverbane exempelvis. Han finner jag sjukt irriterande och jag känner inte att jag egentligen får någon sympati för honom. "Oh nej, jag måste ta ansvar för allt det här", istället för att bara utlysa ett val och ha folkligt valda ledare. Jag känner att jag inte får en tillräckligt trovärdig bild om varför han inte vill ha val, så min känsla blir bara att han blivit en arbetsnarkoman som inte vill skiljas från sitt jobb, trots att han försöker övertyga sig själv om motsatsen.
Ljungberg är också en jag stör mig på. Hon tassar runt med sin kärlek som om hon inte har tillåtelse att älska någon bara för att hennes kärlek blev mördad för 10år sedan. 10 år!! Att tassa runt som hon gör och vara rädd för Lena känns bara löjligt. Och eftersom hon tassade så mycket runt Lena blandade jag först ihop hennes nya kärlek Axel med Max, och att det var därför hon var rädd.
---------------------------------------
Jaja, rant over.
Med detta sagt, så gillade jag ändå boken! Jag fick några riktiga "Wow, det där förväntade jag mig inte!"-moments vilket var riktigt nice! Jag ska absolut läsa trean och hoppas på en spännande läsning där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar