Han drog snabbt igen dragkedjan på ryggsäcken och slängde upp den på axeln. Så tyst han kunde smög han sig ut genom hallen och ner för den knarrande trappen. I tio år hade han tränat på den där trappen för att kunna komma ut ur huset utan att väcka sina förmyndare. Dörren stängdes med ett klick och han vände sig om och sprang runt huset så fort han kunde. Han sträckte ner handen i fickan och kramade brevet från sin morbror. Äntligen var det dags.
Fötterna värkte när han väl var framme vid klippan. Benen var blöta efter daggen i gräset och hjärtat bultade hårt. Det var en perfekt kväll. Fullmånen stod högt på himlen och några enstaka strimmor moln vågade sig trotsigt sväva där uppe. Han kikade på klockan. Pekarna visade att hon svart var 2 på natten. Han log. Äntligen var det dags.
När visarna visade en minut till två tog han fram flöjten ur väskan och såg åter igen på morbroderns brev som låg framför honom. Precis klockan 2 på natten, med fullmånen klart lysande, skulle flöjten spelas. Det fanns ingen förklaring till varför, men Niklas kände att det ändå skulle vara värt att få utegångsförbud i en vecka eller två.
När klockan slog 2 satte han flöjten till läpparna och blåste. Han kunde egentligen inte spela, men det verkade inte spela någon roll. Tonerna flöt ur flöjten utan hinder och bildade en vacker melodi. Han hörde hur naturen runt honom gjorde sällskap i sången. Vargarna ylade någonstans i närheten. Ugglorna hoade och runt honom började små gyllene ljusprickar sväva i en dans. Melodierna avlöste varandra och han satt i en kupol av dansande älvor.
Efter en timme var det slut och han log för sig själv. Han lade ner flöjten i väskan och började gå hemåt, men stannade en gång och vände sig om. På klippan stod en man. Nästan genomskinlig och med hatten på sidan av huvudet. Han vinkade och Niklas vinkade tillbaka och viskade. "Jag kommer tillbaka nästa fullmåne, morbror."
--------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar