Det här är ett inlägg i samarbete med Print In Baltic
Anders och sjuårige Leo har precis hittat tillbaka till vardagen efter mamma Lindas död och lever ett stillsamt liv när livet tar en ny vändning. Det visar sig bli den svåraste kamp som de någonsin har utkämpat. En kamp där hela tillvaron står på spel.
Det saknas en färg på Dalis palett är en mycket sorglig bok där man verkligen tvingas att tänka på hur orättvist livet verkligen kan vara ibland. Stackars Anders har verkligen inget lätt liv och Leo är en mycket stark liten pojk.
Ibland tycker jag dock att språket blir lite väl enkelt och författaren skriver läsaren på näsan istället för att låta en känna det. Det gör att jag tyvärr inte känner så mycket som jag verkligen tror att den här historien skulle kunna ge. Som jag nämnde i början av texten så tror jag absolut att boken hade kunnat vinna på att vara lite längre och gå lite mer in i känslor och händelser. Det skulle också bidra till att tunna ut det lite mellan alla medicinska termer och därmed inte göra de bitarna så språkligt tunga med mycket krångliga termer.
Det är en väldigt fin bok som visar på kärleken mellan en pappa och hans barn. Och viljan att som förälder alltid vilja skydda sitt barn från allt ont. Jag vet dock inte om jag är ett fan av slutet, mest för att jag tvivlar på sanningshalten i den (ironiskt nog från någon som mest läser fantasy).
Men det är som sagt en mycket fin bok och jag har hört rykten om att den kanske t.o.m. ska bli film!
Det här är ett inlägg i samarbete med Print In Baltic
Besök Print in Baltics hemsida.
en stark viktig bok
SvaraRaderaAbsolut, den var jobbig att läsa emellanåt.
RaderaJag tyckte också att den var väldigt fin, men tyvärr lite för kort för att jag skulle hinna stanna i känslan. Jag ville ha mer.
SvaraRaderajo, men eller hur :)
RaderaEn sådan fin berättelse. Jag grät flera gånger.
SvaraRaderaMan måste nog ha barn själv för att kunna ta berättelsen till sig fullt ut.
Ja, det kan vara så. För mig var den inte alls så gripande tyvärr. Jag antar att har man barn själv så får man en mycket mer "tänk om det var mitt barn"-känsla.
RaderaJust precis så. Men det är också tonen i berättelsen. En krypande olustkänsla finns där hela tiden. Man kan känna pappans lidande. I Anderssons andra böcker är språket betydligt annorlunda. Betydligt mer avancerat. Så enkelt och lättläst i denna berättelse.
SvaraRaderaTack för en fin blogg.