Det är första delen i en fantasytrilogi om kärlek och mörka krafter. Solalven Iszaelda får inte sin förmåga – är det något fel på henne? Samtidigt närs hon av ett hat mot Akares Dorne, fiendens ledare, och måste göra allt för att besegra honom. Något som inte är lätt då hon, på grund av sitt kön, inte tillåts använda vapen. Men kanske finns mörkare vägar att vandra …
Drakviskaren är egentligen mitt fjärde manus och här la jag verkligen energi på att skapa en värld från grunden. Språk, kulturer, unika miljöer, ideologi, religion. Olika arter och varelser. En tidsålder med viktiga händelser. Jag gick också en helgkurs i världsbyggnad, något som visade sig vara det bästa beslutet jag någonsin tagit. Där träffade jag nämligen min fästman ;). Men även om nu inte alla har så tur, att de träffar sin framtida man på en sådan kurs, kan jag ändå rekommendera att gå en. Antingen det, eller att läsa in sig på nätet. Själv tycker jag världsbygge är roligt. Gör man det ordentligt skapas intriger per automatik; konflikter i världen som ger frön till alla möjliga idéer.
När började du skriva på det manuset och hur lång tid tog det innan den blev klar?
Det var i oktober 2015. Tre månader senare, i januari 2016, var råmanuset färdigt. Därefter väntade månader av minutiös redigering vid sidan av heltidsjobb och skrivarkurser. Jag lärde mig mycket under den här perioden. Med de tidigare manusen hade jag levt efter ideologin att texten var klar när sista punkten satts på papperet. Det är den inte. Sommaren 2016 anlitade jag lektör och redaktör, och på hösten skickade jag till förlag.
Nu i efterhand förstår jag inte hur jag lyckades skriva råmanuset så fort. 220 000 ord är ändå … en hel del. Dessutom kunde jag bara arbeta med boken på kvällar och helger. Ja, och nätter. Jag skrev nog mest hela tiden, när jag tänker efter. Även på jobbrasterna – och framförallt på de längre luncherna.
Kan du berätta lite om hur din process ser ut när du skriver?
Det börjar med planering. Jag skapar ett faktadokument som jag fyller till bredden med information om karaktärerna, världen, miljöerna. Vad vill personerna? Vilka mål har de i livet? Ögonfärg, hårfärg och hur många syskon har hon? Tatueringar? Ärr? Vilka ticks gör hon när hon tänker och hur uttrycker hon sig när hon blir arg? Är hon en som gråter eller en som kämpar? Vilka ord överanvänder hon och hur ser kläderna ut?
När jag har min värld och mina karaktärer, och kanske en lös uppfattning om vad alltihop ska handla om, öppnar jag ett nytt dokument för själva planeringen. Scen för scen skriver jag vad som ska hända, ända fram till slutet. Bara några meningar för varje scen eller kapitel. Sedan ser jag till att dramaturgin stämmer, pusslar och tänker och ändrar om. Flyttar scener, stryker scener, skapar nya. Många gör de här stegen efter att råmanuset är skrivet, men jag föredrar att göra det innan. Ju bättre planeringen är, desto mindre risk att jag behöver ändra större saker.
I en perfekt värld är det först när allting ovan är gjort, som jag börjar på råmanuset. Men jag är inte perfekt. Jag tjuvstartar nästan alltid trots att jag vet att jag inte borde. Då går det ofta lite mer trögt än vanligt. För att jag, personligen, ska kunna skriva så bra som möjligt (och snabbt!) behöver jag veta vart jag ska. I detalj. Jag behöver ha alla scener utskrivna i några meningar. Först då kan jag kreativt komma på de målande detaljerna runt omkring, sidospåren och anekdoterna jag tidigare inte tänkt på. Berättelsens ryggrad, så att säga, behöver finnas där för att jag ska kunna släppa loss och flödesskriva. Det här med skrivkramp försvann helt efter att jag började strukturera och planera mina manus i förväg.
Den planeras till tidig sommar 2018, ungefär mitten eller slutet på maj. Det är i alla fall det vi siktar mot. Det är många steg i processen som kan ta längre tid än planerat, om man har otur. Just nu är boken hos redaktören, men hon har något annat manus före i kön, medan omslagsillustrationen håller på att tas fram av Viktor Kvant. Det blir spännande att se vad han hittar på den här gången. Själv älskar jag hans ödesmättade fantasymotiv och är jättenöjd med ettans framsida.
Men! Faktum är att en annan, fristående, bok kommer att släppas innan Demonviskaren– ja, redan i mars, om tidsplanen inte spricker. Den heter Equidae och handlar om skepnadsskiftare i ett dystopiskt Afrika. Återigen får vi se prov på kärlek på liv och död och förälskelse bland fiender.
Det är ett manus som personligen ligger mig väldigt nära. Jag gick runt med historien i huvudet i säkert ett halvår, men hade för stunden inte tid att skriva ned den. Varje dag när jag gick till jobbet, fantiserade jag ihop nya scener medan gamla kom tillbaka. De ville inte lämna mig ifred. Karaktärerna pockade och pratade i huvudet. När jag duschade, lagade mat, när jag gick och handlade. Till slut hade jag inget annat val än att skapa tid för skrivandet.
Det här var också 2015, tidigare under året, och kan räknas som mitt tredje manus. Jag skrev det alltså före Drakviskaren. Dock har det fått genomgå flera större redigeringar längs vägen, och nu ska det precis till lektören för att slipas ännu mer.
Har du några speciella teman som du kommer tillbaka till i dina böcker?
Ja, faktiskt! Inte med flit, bör tilläggas. Det bara … blir så. Jag har skrivit några manus nu och börjar upptäcka mina egna mönster. Vad jag har upptäckt, är att miljöerna och situationerna skiftar enormt, men att en gemensam nämnare är kärleken. Den finns i alla böcker jag skrivit. Och då menar jag inte vanlig kärlek. Man och kvinna (eller man och man, kvinna och kvinna, icke-binär och icke-binär) blir tillsammans och lever lyckliga i alla sina dagar. Nej, jag menar storslagen vi-hatar-varandra-men-sen-älskar-vi-varandra-kärlek. Eller vi-är-dödsdömda-men-ändå-älskar-vi-varandra-kärlek.
Jag inspireras nog av alla de Disney-filmer jag älskade som barn (ehm, och nu) som Pocahontas för att nämna ett exempel, där allting börjar med att John riktar bågen mot henne. Eller Den lilla sjöjungfrun där Ariel lever i vattnet medan kärleksintresset är människa. Omöjlig kärlek, på sätt och vis, även om de lyckas lösa det. Eller Shrek ett skitigt träsktroll, medan Fiona är en rik prinsessa trolovad till sin kung. Det finns många exempel.
Det roligaste jag vet är att komma på två vitt skilda karaktärer, extremt olika varandra, och få dem att umgås och bli förälskade. Som mitt eget lilla sociala experiment i manuset. Är det möjligt? Kan ni två verkligen tycka om varandra? Och att dessutom lägga in alla hinder möjliga. Det ska vara svårt, det ska vara livsavgörande, det ska vara spännande. Då blir det desto roligare om karaktärerna får varandra till slut.
När på dygnet får du mest gjort och var skriver du helst?
Egentligen jobbar jag som allra bäst mitt i natten, haha. Kanske mellan klockan tolv och tre, fyra. Men nu för tiden skriver jag aldrig då. Jag är bara 26 men känner mig ändå för gammal för en sådan livsstil. Om dagarna vill jag inte vara en zombie och om nätterna vill jag sova. Annars fungerar vilken tid som helst. På ett sätt tycker jag om morgonen; kaffet, frukosten, den stilla tystnaden – men kan inte låta bli att också uppskatta kvällen. I grunden är jag en morgontrött kvällsmänniska, och dessutom är min fästman hemma då. Att sitta och skriva på varsin dator, bredvid varandra, är både mysigt och bra för kreativiteten. Att kunna slänga ur sig ”heter det iordning eller i ordning?” eller ”funkar verkligen den här meningen?” och få omedelbar respons. Vi är båda ordpoliser och författare och hjälper varandra mycket med våra texter.
Vad är det bästa/sämsta med att skriva och vara författare?
- Det bästa är att kunna skapa sina egna böcker. Att få leka gud och styra handlingen i den riktning jag vill, även om karaktärerna bestämmer en del, de också.
- Det bästa är att få jobba med det jag älskar. Att få sitta hela dagarna, kvällarna, med ett arbete som må ta upp extremt mycket tid – men som också gör mig lycklig. Jag vet inte hur många timmar jag jobbar om dagarna, men det är långt över åtta.
- Det bästa är att folk läser det jag skriver.
- Det bästa är när läsare hör av sig och säger att de gillade boken.
- Det bästa är signeringarna, skrivandet, redigeringen.
- Det bästa är att sitta hemma och jobba. Ensamheten. Tystnaden. Det passar mig.
Så vad är negativt?
- Att det är otroligt svårt, det här med att skriva bra böcker. Det finns ingen kod och det finns inga regler. Jo, vissa kanske, men det är mer guidelines.
- Det sämsta är att det är svårt att nå ut. Att få boken läst och diskuterad. Men jag kanske börjar komma dit nu. Hur som helst är det ingenting som kommer gratis. I alla fall har det inte gjort det för mig.
- Det sämsta är att man inte får så mycket betalt. Inte i början.
- Det sämsta är att man inte läser böcker på samma sätt längre. Att man blir bortskämd med att vara gud och vill gå in och bestämma hur handlingen ska gå.
- Men det positiva överväger det negativa hundra gånger om.
Vad har du för drömmar och mål för ditt författarskap?
Jag vill nå ut med böckerna så mycket som möjligt. Det handlar inte om pengar – men givetvis vill jag kunna försörja mig på det – utan om att få historierna lästa. Mina karaktärer står mig nära efter den här tiden. De känns verkliga. Det vore roligt att kunna diskutera dem med fler, att andra diskuterade dem, att de fick … finnas.
Att få böckerna översatta och lanserade till utlandet, är annars en dröm jag har. Målen är mer konkreta. Skriv fler böcker och ge ut fler böcker. Se vad som händer. Jag vet i alla fall, att det är det här jag vill hålla på med i livet. Att skriva böcker är för mig varken ett ”vanligt jobb”, en hobby eller en rolig grej. För mig, är skrivandet en drift. Liksom alla behöver andas, äta, sova – behöver jag skriva. Hjärnan kräver det. Och jag tror att det är sant för många författare. Jag har inte valt det här yrket. Nej, det är yrket som har valt mig.
Hur ser det ut framåt? Har du några nya projekt på g?
Det som ligger närmast i tiden är 1) Equidae, 2)Demonviskaren
Därefter planeras Dödsviskaren samt en bok som heter Netraya. Dödsviskaren är, som ni säkert förstår, den sista och avslutande delen i Alvblodstrilogin, medan Netraya är ett fristående manus som handlar om kärlek och överlevnad i en dinosaurievärld.
Det jag jobbar med just nu, är att skriva råmanus till Dödsviskaren. Det tar tid. En trilogi ska avslutas och alla karaktärer få sitt lyckliga, eller inte så lyckliga, slut. Varje fråga ska besvaras och varje säck knytas ihop. Samtidigt har karaktärerna blivit så … verkliga. De har egna viljor. Jag känner dem så pass bra nu. I min planering står det en sak, men det som sker när jag väl skriver ut det, är ibland en helt annan. Jag måste väva ihop deras vilja med min och det är inte det lättaste ;)
Och till sist, vad är ditt bästa råd till någon som vill bli författare?
Att skriva. Mycket. Och att slutföra berättelserna. Learning by doing, som det heter. Själv har jag utvecklats enormt på varje avslutat manus – det finns alltid saker man kan ta med sig till nästa. Och nästa. Och nästa. Saker man inser och saker man missförstår.
Ni anar inte hur många misstag jag har gjort genom åren. Jag har skrivit skelettmanus (mitt eget ord för texter som nästan helt saknar miljöbeskrivningar, där karaktärerna tycks befinna sig i ett vakuum) och jag har dödat karaktärer bara för att ”det måste vara folk som dör” – även om det inte tillfört handlingen ett dugg. Därtill har jag överutnyttjat vissa poetiska tekniker, vilket i för stor mängd kan göra manuset oläsligt.
Ja, jag skulle kunna fortsätta i timmar. En del misstag kan man lära sig att undvika, genom att läsa böcker eller genom goda råd på nätet. Men de flesta felsteg, enligt mig, behöver man snubbla över själv. Och enda sättet att göra det på, är att skriva. Igen. Och igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar