Författarintervju - Oskar Källner

Foto: Angelica Klang

Du har precis släppt en barnbok, Den stora Jordgubbsjakten, kan du berätta lite om den?
Den stora jordgubbsjakten var från början en berättelse jag skrev på skoj i en skrivgrupp. Den handlar om tre nissar som ska tävla om att föra årets första jordgubbe tillbaka till nissebyn. En rider på en kanin, en annan på en blåmes, men den tredje skrattar alla åt, för han kommer på en sköldpadda. Och sköldpaddor är ju så långsamma! Men det går inte riktigt som man kan tro.

Redan från början tyckte jag mycket om berättelsen och kände att det skulle vara roligt att få se den som illustrerad barnbok. I våras tog jag tag i saken, sökte runt efter en illustratör, och hittade Marta Leonhardt. Och jag är så oerhört glad att det blev hon. De målningar hon skapat är helt underbara. De har massor av detaljer, jag upptäcker själv nya saker hela tiden, och för tankarna till klassiker som Elsa Beskow.

Utöver den så har du skrivit flera andra böcker och novellsamlingar, kan du välja ut 3st och berätta lite om dem?
Drakhornet och Skogens hjärta är de första två delarna i min fantasyserie Nornornas vävnad. De utspelar sig i Kilsbergen dit Erik, en stallpojke från Stockholm tvingas fly under våren 1809. Han upptäcker snart att det finns troll i underjorden, älvor i mörkret och andra väsen, där inte alla vill honom väl. I byn bor också Hanna som är bortlovad till en gammal gubbe inne i Örebro, men hon vägrar att gifta sig och vill fly. Så försöker en bäckahäst att dränka barnen i byn och Erik, Hanna och deras vänner dras in i en desperat kamp.

Det där var ju två böcker. Kanske ska ta en novell också. Jag pratar gärna om Stockholms drottning. Någonting märkligt hände på slutet av 80-talet. Plötsligt uppenbarar sig en massa varelser ur mytologi och folktro på jorden. Här i norden dyker det upp drakar, nissar, dvärgar, svartalfer och älvor. Ingen vet var de kommit ifrån men de är förföljda av de skräckinjagande formlösa. Snart kollapsar mänsklighetens civilisation. Kvar finns bara de städer som drakarna rest kraftfulla magiska barriärer omkring, för att hindra de formlösa från att komma in. Drakarna och älvorna tar över och de få människor som överlevt får försöka hanka sig fram bäst de kan. I denna värld får man följa Beth. Hon är en fixare, en som får saker gjort. När ett jobb för drakmatriarken Shavarax går fel måste hon, tillsammans med sin vän, ungdraken Pug, bege sig utanför tullarna, ut i skuggzonen. Ett uppdrag ingen tror de ska återvända från. Där väntar en fasansfull hemlighet, och det som började som ett självmordsuppdrag visar sig snart vara något mycket värre. Novellen finns som e-bok och ljudbok på bl.a. Storytel, och på papper i min novellsamling Alfa och omega.

En av böckerna som jag själv har läst är Stormvinge, hur fick du idén till att göra en sci-fi hästbok?
När jag gick i tvåan så gick hela klassen till skolbiblioteket. Där, på en hylla, hittade jag en bok som jag tyckte såg spännande ut, Svarta hingsten av Walter Farley. Jag minns hur skolbibliotekarien sa ”Ska du verkligen läsa den där. Den är ju så tjock.” Varpå jag med stor beslutsamhet lånade den och tog hem och läste. Och jag drogs med på ett fantastiskt äventyr. Det var den första bok jag läst utan bilder i och den bok som skapade den där första läshungern i mig. En hunger som fortfarande inte gått över. Så i vuxen ålder kände jag att jag ville skriva en modern Svarta hingsten, för att fler barn skulle kunna få uppleva samma sak som jag, och också drabbas av läshungern. Men jag kunde ju inte skriva en vanlig hästbok, det skulle ju inte gå. ;-) Så jag skrev en om bevingade hästar på en annan planet, med vilda äventyr och snabba kappflygningar.

När började du skriva på det första manuset och hur lång tid tog det innan den blev klar?
Jag började skriva för ungefär tio år sedan. Första manuset, det som sedan blev Drakhornet samt delar av Skogens hjärta, tog ungefär tre år att skriva. Men det är inte en konstig tidslängd för en första bok. Det var Drakhornet som jag gjorde alla mina misstag på, som jag fick skriva om och om och om igen tills det blev rätt. Drakhornet blev min läromästare. Idag skriver jag mycket fortare, och säkrare på vad jag vill. Problemet nu för tiden är väl snarare att jag inte har riktigt samma tid längre. När jag började skriva hade jag och frun inga barn. Idag har vi fyra. Det förändrar förutsättningarna för hur mycket man kan göra.

Kan du berätta lite om hur din process ser ut när du skriver?
Det finns ett spektrum bland författare mellan arkitekter som planerar mycket å ena sidan och utforskningsförfattare som äventyrar sig igenom historien å andra sidan. Jag är en arkitekt. För det mesta får jag en idé och med den idén kommer ofta en slutscen. Med den slutscenen som ankare börjar jag sedan jobba mig bakåt, försöker grunna ut vilken typ av värld detta är, vilken sorts karaktärer som skulle passa och vilka fler scener som vore häftiga att ha med. Så börjar allt detta att samla sig och bilda en helhet, som pärlor som svävar omkring men sedan träs på ett halsband, tills jag har en grundläggande narrativ struktur. Sedan testkör jag denna i huvudet och testar olika varianter tills den är hyfsat slipad och utan logiska hål. Först då sätter jag mig ner och skriver. Jag säger inte att detta är rätt och andra sätt är fel. Alla författare fungerar olika. Jag har äventyrliga författarkompisar som säger att den här metoden skulle tråka ut dem fullständigt, för varför skulle de skriva historien om de redan vet hur den slutar. Men det är det här som fungerar för mig.

Har du några speciella teman som du kommer tillbaka till i dina böcker?
Det där är ju alltid väldigt svårt att svara på själv. Det kanske är bättre att lämna upp till läsarna att söka efter teman. Men jag tycker om att ständigt placera mina karaktärer i moraliskt prekära situationer och se hur de gör sitt bästa för att försöka lösa det. Vilket inte alltid går så bra. Skriver även en del om att finna sin identitet, att veta vem man är och var man hör hemma. Försöker ofta kombinera detta med snabba äventyr med mycket aktion och spänning.

När på dygnet får du mest gjort och var skriver du helst?
Jag skriver nog mest på natten när resten av familjen sover. Som tur är behöver jag inte så mycket sömn. Annars brukar jag också skriva på pendeltåget till och från jobbet. Det är ändå 45 min i varje riktning, lika bra att använda tiden till att vara kreativ.

Vad är det bästa/sämsta med att skriva och vara författare?
Det bästa är att man får skapa hela världar och karaktärers liv, och se hur dessa berör människor. Det var en recensent som skrev att hon fällde en tår på slutet av Stormvinge, och det är nog den finaste komplimang jag fått.

Vad har du för drömmar och mål för ditt författarskap?
Jag vill skriva så många böcker som möjligt som verkligen berör.

Och till sist, vad är ditt bästa råd till någon som vill bli författare?
För att bli författare finns det en grundläggande sak du måste göra: Parkera dig i stolen framför datorn och skriv! Producerar du ingen text så kommer det aldrig att bli någon bok. Det är genom att skriva mycket som man hittar sitt språk.

Var inte rädd för att begå misstag. Se till att skaffa dig en skrivgrupp eller en grupp testläsare som verkligen är hårda och som ger konstruktiv men ärlig kritik. Om du inte vet vilka misstag du gör kan du inte korrigera dem. För det är genom att göra misstag och korrigera dem som man lär sig.

Ge aldrig upp.

Instagram | Facebook | Bloglovin'